De spelhungriga

På senare tid har jag insett hur många jag faktiskt känner med något sorts spelberoende. Det behöver inte vara att man spelar bort alla sina pengar och försätter sin familj i djup ekonomisk kris och bara är extremt miserabel, utan det kan också innebära det där ständiga behovet att få spela.

Jag har en vän som spelar poker. Han började direkt efter att han gått ut gymnasiet - struntade i att plugga något - och bara drog igång. Timme efter timme, varje kväll, blev det att han bara spelade. Gick det bra var allting frid och fröjd - då kunde han livnära sig på spelandet - men samtidigt skapade det ett sorts tvång. På något sätt fanns det aldrig någon anledning att inte spela. Var han på topp så var han ständigt spelsugen och längtade efter nästa runda. Träffade man honom i sociala sammanhang när det inte gick något vidare bra, så kunde han själv inte förstå varför han inte var hemma och spelade tillbaks sina pengar.

Det utvecklades mer och mer till ett rakt igenom eländigt tvång, men turligt nog kom han ur det efter ett par år och började försöka plugga istället.

Spelandet får aldrig gå för långt, brukar jag vara noga med att påpeka i mina inlägg här. Det ska inte behöva bli så att spel står i vägen för kärlek och samvaro. För några år sedan rapporterade 35 nyskilda par i England att fotbollsspelet Football Manager var den enda anledningen till att det inte höll i längden. Man vågar väl inte ens gissa på en siffra när det gäller World of Warcraft.

På många sätt är nog spelen djävulens verk. Med en sådan förtjusande hög underhållningsnivå som onlinespel kan ha absorberas man lätt, och glömmer bort det man nog verkligen bryr sig om. Likväl fortsätter jag att tipsa om spel efter spel här på bloggen. Men, till mitt försvar, alla är ganska små och relativt harmlösa. Det är de större spelen som orsakar flest beroendeproblem!