Mest koncentrerade? Servitörer eller spelservitörer?

Det bästa med att spela servitörsspel (eller ”restaurangspel”, vad man nu vill kalla dem) är att det är helt upp till en själv hur lyckad man är. Personen man styr blir oftast inte trött av sig själv, utan det är bara en själv som kan tröttas ut av processen att springa in efter notan, och ut med mat, och ut med nya beställningar.

Jag har råkat ut för rejält blandad kvalitet när det gäller servitörer och servitriser i den riktiga världen. I många fall har det lett till total frustration, när man inser att man själv troligtvis kunnat göra mycket bättre ifrån sig (för jag har fått så många poäng i ett servitörsspel). Men man måste väl också ha i åtanke att de som serverar är riktiga människor av kött och blod. Och de har brister.

Däremot kan jag tycka att det påfallande ofta är fallet att ganska så blåsta personer får jobb som servitörer. Det känns lite fel eftersom man måste vara snabbtänkt, bra på att lösa problem, och ha väldigt bra minne, om man tar sig an arbetet. Kanske skulle de vinna på att spela actionspel som servitörer på en restaurang? Man kan börja i änden ”hamburgerhak” och så klarar man kanske av ”Värdshuset Vita Duken” efter ett tag. Först därefter kan man ta sig an de riktiga ställena.

Onlinespels-kompetenstest. Ingen dålig idé!

Dodgeball-spel? Roligare än filmen?

Spökboll är en sådan där idrottsaktivitet som jag ofta såg som en av de roligaste. Nu var det i och för sig över fem år sedan jag senast hade skolidrott, men jag minns så väl att det var ”fest” de gånger de vankades spökboll.

Det engelska uttrycket för spökboll är ”dodgeball”. I och för sig så är det något felaktigt eftersom reglerna skiljer sig en del mellan de båda. I ”dodgeball” finns inga spöken som går över på motståndarnas sida. Istället åker man ut om man blir träffad, och det finns inga löjliga regler om att man inte får kasta i ansiktet på någon. Jag har inte lyckats hitta några bra dodgeball-spel online, men om ni har några förslag så är ni välkomna att kommentera det här inlägget!

Anledningen till att jag kom på tanken var att jag faktiskt först igår kom mig för att se komedifilmen från 2004 med Vince Vaughn och Ben Stiller. Min idrottslärare, vill jag minnas, såg den på bio och tyckte att det var bland det roligaste hon sett, medan några klasskompisar var något mer tveksamma. Min egen åsikt blev i alla fall tveklöst att det är en av de absolut tråkigaste komedier jag har sett. På år och dar, verkligen. Och troligtvis är det för att man inte kan upprepa ”dodgeball-i-huvudet-aj-ont”-skämtet hur många gånger som helst. Filmen i övrigt var nämligen ett sant lågvattenmärke.

Hungerspelen

Nej det här inlägget kommer inte att handla om en mycket populär ungdomsroman som under kommande året dessutom går ut i filmatiserad form på biograferna. Istället kommer det att handla om hur man fungerar som person när man är riktigt hungrig.

Jag har under min uppväxt i mångt och mycket gjort det till en vana att låta mig skämmas bort av min mors matlagning. Fram tills jag vid 20 års ålder flyttade hemifrån såg jag till att aldrig ha mer än en ”matdag”. Det var liksom bäst och enklast så. Däremot har jag sett till att skaffa mig oändligt med andra förpliktelser samtidigt, men när det börjar närma sig middag och man är riktigt hungrig, så är det mycket svårt att förmå sig att få något gjort.

Dit jag vill komma är att, aldrig har jag nog spelat gratisspel så frekvent, som de timmar i mitt liv då jag har varit ordentligt hungrig. Hungern leder till en oförmåga att göra något verkligt vettigt, så nästan alltid blir det att jag klickar in mig på Free Online Games eller Miniclip när jag inte står ut längre. Jag brukar dock se till att undvika de hungerspel som bara förvärrar situationen – exempelvis de actionspel där man agerar servitör och ska servera kunder hamburgare, pizza eller något annat läckert.